Knäprotes, Covid-19 och härliga barnkommentarer

Efter ännu en härlig vistelse i vårt lilla spanska krypin var det så dags för makens knäprotes-operation. Tidig tisdagmorgon körde vi iväg norrut. Operationen skulle göras i Halmstad och han skulle vara där klockan 7:30. E6 norrut är ju knappt trafikerad jämfört med E6 söderut så vi kom fram i god tid. Maken kliver innanför sjukhusdörrarna och blir covid-testad medan jag sitter kvar i bilen och väntar på besked på hans test, onödigt att börja köra hemåt om nu operationen inte kan bli av. Han klarade testet och operationen skulle blir av som planerat så jag körde hemåt igen. Ungefär 3 timmar efter jag hade lämnat honom ringde han, förvisso lite lullig men opererad och klar. Allt hade gått enligt planerna och jag kunde hämta hem honom dagen efter.

De närmaste dagarna gick över förväntan, mycket tack vare rehab-övningar, smärtstillande mediciner och ett isbandage som köptes i samband med operationen. Dock började maken hosta och snora och kände sig lite hängig och som ett brev på posten kände jag också mig lite kass dagen efter han hade blivit dålig. Jag skulle jobba dagen därpå så det var dags för ett covid-test. Vi var positiva båda två tyvärr. Kontaktade sonen som varit hemma hos oss, han testade sig och även han var positiv. Vilken sjukstuga det blev…. Tack och lov var vi bara rejält förkylda i ungefär 3 dygn innan det långsamt blev bättre. Det där med att vara två vuxna som däckat med vad som kan jämföras med en ”manlig förkylning” samtidigt som den ena är nyopererad är inte någon drömsituation. Dock är vi tacksamma för att vi hade hunnit få vaccindos 3 och därmed fick vi antagligen sjukdomen betydligt lindrigare än om vi fått den före vaccinationerna. Nu kämpar vi mot tröttheten men för övrigt är vi ok. Maken fick till och med beröm av fysioterapeuten igår för att han skött rehab-övningarna så bra. Inget oväntat för min del, jag vet ju hur envis han är ;-)

Vi spelade ju handboll ”förr i tiden”, intresset finns kvar och vi har med spänning och glädje följt Sveriges framfart i årets Europamästerskap. Vilken härlig tv-sport det är! Och guld blev det, tjoho! Under den numera smått klassiska intervjun med målvakten Andreas Palicka och hans sons ärliga kommentar kastades vi 25-30 år bakåt hemma i tv-soffan… Det är en fredagkväll i mitten av 1990-talet och vi befinner oss i ”stora hallen” på Idrottens Hus i Helsingborg, käre maken har hemmamatch med Olympias A-lag. Motståndare minns vi inte ;-) och inte slutresultatet heller. Sonen (som bör ha varit 5-6 år) har intagit sin favoritposition, liggandes på mage på musikläktaren (jodå, det fanns en sådan) så att han liksom kunde titta på sin pappas målvaktsspel lite från ovan. Matchen svänger lite fram och tillbaka som handboll ofta gör då maken släpper in ett kantskott och efter att ha fått ut bollen ur nätmaskorna tittar han upp på sonen som säger: hoppa inte pappa…. Svårt att tjura som målvakt då och det kan ha varit så att sonen snappat upp en del under all tid han hade tillbringat både i omklädningsrum och på träningar….

Avslutar i vanlig ordning med några bilder:

På sightseeing i Cartagena, Spanien

Lullig men opererad och klar!

Dags för hemfärd!

Våra covid-tester…

Tidningsurklipp från “förr i tiden”…. väldigt vad maken och sonen är lika varandra ;-)

Gotland sommaren 2019

Vi hade pratat länge om att någon gång åka till Gotland och nu äntligen skulle det bli av! Vi bestämde oss för att göra detta till en mc-semester, kanske vår sista lite längre tur innan kropparna protesterar.

Benny har i barndomen varit på “öjn” och hälsat på en avlägsen släkting och jag spelade handboll i 70-iadens riksfinal i Visby 1976. Alltså var det över 40 år sedan vi var där och minnena därifrån var obefintliga ;-)

70-iaden ja, det var stora evenemang i många idrotter under 1970-talet och det kvalades in via både regions- och distriksfinaler och det hade vi klarat oss igenom. Vi var ett tjejhandbollslag (12-13åringar) från Vikingarna och ett killfotbollslag från Högaborg som i gemensam buss var iväg på detta äventyr som nog sträckte sig över nästan 1 vecka om man räknar resdagarna. Hur många ledare Högaborgs-killarna hade med sig har jag ingen aning om men vi tjejer hade 1 (ja 1) ledare. Det fanns inte några mobiltelefoner och lagföräldrar hade ännu inte “uppfunnits” och tänk, det fungerade alldeles utmärkt! Högaborgskillarna var ju förstås lite mopsiga och skulle ta hem det här enkelt sas det, dock var det tjejlaget från Vikingarna som åkte hem med medaljer runt halsarna ;-) Nog med nostalgi, tillbaka till 2019.

Det bokades mc-plats på färjan i båda riktningarna och klurades på hur långa dagsturer som var lagom och var vi skulle övernatta. Några veckor innan avresedatumet startade dock inte motorcykeln. Den som varit så stabil under många år fick nu hämtas på släp för transport till verkstaden där den plockades isär. “Jo, vi hinner nog få den klar tills ni ska åka sa de. Allt hänger på om delarna kommer hem i tid.” Vi började misströsta och funderade på plan B (bilresa…) men 3 dagar innan vi skulle ge oss iväg fick vi besked att motorcykeln var klar för avhämtning. Benny blev glad som ett barn på julafton och vi kom iväg som vi hade planerat.

Vi hade en härlig vecka och har ni inte varit på Gotland så är det absolut värt ett besök, där är så vackert! Vi följde kusten runt hela ön och har sett både Hoburgsgubben och Fårö. Landskapet är lite skiftande och verkar vara en blandning av Skånes jordbruksmark, Smålands skogar och Blekinges karghet och är dessutom kryddat med det fantastiska ljuset.

Här kommer några bilder från vår resa:

Paus vid kalkbrottet

Fiskaregränd Visby

Vackert i vägkanten

Ringmuren i all sin prakt

Vissa ska ju alltid fåna sig….

Fina dikesblommor

Jodå, detta är hela packningen…

Strandkanten vid Fårö fyr

Det blev en god lunch vid Kutens Bensin på Fårö

Vacker strandkant vid Fårösunds fästning

Solnedgång i Visby

Tände ljus för nära och kära i Visby domkyrka

I ”kärleksporten” i Visby ringmur

Fina bronsmedaljen från Gotlandsäventyret 1976

Bennys första motorcykel…. bilden tagen 1980 = nostalgi

Hoburgsgubben

Känner igen denna nacken ;-)

Eget boende utomlands? Aldrig i livet...

Nej, vi ska aldrig köpa ett eget boende utomlands. Tänk att alltid åka på semester till samma plats när det finns så många ställen vi vill se. Jodå, så resonerade vi innan vi köpte vårt lilla krypin i Torrevieja. Så låt oss backa tillbaka till vintern 2013-2014:

Jag är ju reumatiker och min kropp mår inte alls bra av de fuktiga skånska vintrarna. Vi hade under några vintrar semestrat i Thailand. Fullkomligt underbart och kroppen mår fantastiskt där men flygningen är lång så att åka till Thailand för kortare tid än 2 veckor kändes inte bra. Denna vinter hade vi problem med att vara lediga från jobb mer än 1 vecka i taget och hade därför inte planerat någon Thailandsresa, istället skulle vi åka på golfresa till Spanien under påskveckan. I januari var mina provsvar än en gång dåliga och läkarna rekommenderade nu ökade kortisoninjektioner, ändringar i medicinerna och sjukskrivning i väntan på en plats på någon rehabklinik söderut. Spanien rekommenderades på grund av klimatet men där var det också längst väntetid så jag sattes upp på väntelista. Jag ville inte acceptera sjukskrivning under väntetiden så jag jobbade på och vi kom iväg på vår golfresa. Döm om min förvåning när jag efter bara några dagar i Spanien mådde så bra att jag kunde minska lite på medicinerna. Hmm detta måste ju kollas upp. Det måste ju finnas en bra anledning till att det ligger en del reumatikersjukhus/rehabkliniker längs spanska kusten och hur är klimatet på vintern? “Räcker” värmen till för ömma leder? Efter lite sökande på nätet kom vi fram till att det stabilaste och mest lämpliga klimatet för mig var runt Torrevieja. Nya prover väntade när jag kom tillbaka till Sverige. Provsvaren var då så mycket bättre att planen med rehabklinik lades på is och har tack och lov stannat där!

Vi bestämde oss för att kolla lite på egen hand så flygbiljetter till Alicante och några hotellnätter i Torrevieja bokades. Det var nu mitt i juli månad och väldigt varmt. Vi njöt av värmen och hade kontakt med en mäklare för att under några timmar titta på några lägenheter och se vad vi kunde få för vår budget. Mäklaren var väldigt trevlig och berättade mycket om bland annat klimatet, goda matställen och gav oss lite utflyktstips. Lägenheterna var fina men tyvärr inget för oss, antingen var läget eller priset fel och vi började tvivla på att detta var något för oss. Kanske vore det bättre att hyra boende?

Väl hemma i Sverige bestämde vi oss för att ge Torrevieja ännu en chans att visa upp sig. Denna gång över nyår 2014/2015. Nu hyrde vi en lägenhet och hade kontakt med en annan mäklarfirma för några lägenhetsvisningar. Den mäklaren vi träffade nu var inte alls så trevlig som den vi tidigare hade träffat och hon ville väldigt gärna sälja på oss helt andra boenden än de vi hade önskat. Priserna skulle snart gå upp och det var bråttom enligt henne. Detta var en mäklare som representerade en av de större svenska mäklarfirmorna men intrycket var väldigt oseriöst så vi sa nej tack till henne och istället njöt vi av det härliga klimatet i Torrevieja. Det var de första dagarna i januari och vi spelade golf i strålande sol och jag mådde väldigt bra! Tänk att ha det här klimatet på så lagom flygtid hemifrån och dessutom slippa problemen med tidsomställning. Kanske är det inte så dumt ändå?!

På fredagen var det så dags för ett besök på marknaden och där sprang vi på vänner hemifrån som i sin tur var på besök hos vänner som nyligen köpt ett boende. Vi fick då tips om en seriös mäklare som de anlitat. Det tog vi tacksamt emot men avvaktade tills vi var tillbaka i Sverige innan vi kontaktade henne. Lite eftertänksamhet skadar inte ;-) Vi fick bra kontakt direkt med denna mäklare, dock fanns det just då inte något objekt som matchade våra önskemål så hon bad att få återkomma vilket hon också gjorde. Vi tackade nej till det första erbjudandet och började nästan tro att våra önskemål var orimliga när vårt lilla krypin dök upp på mailen. Vi föll direkt! Affären genomfördes väldigt smidigt tack vare god hjälp från mäklaren och vårt juridiska ombud. Vi kunde kliva in genom vår egen dörr i juli 2015 och har inte ångrat oss en enda gång. Det är snarare så att vi vill åka dit så ofta vi kan, tänk vad tillfälligheter kan göra! Torrevieja har nog något för alla under alla årstider: klimatet, stränderna, strandpromenaden, restaurangerna och närheten till alla fina golfbanor är bara delar av det hela. Det kommer att ta år för oss att upptäcka allt och vi ser fram emot att spendera mer och mer tid i det fantastiska klimat som egentligen är anledningen till att vi hittade till Torrevieja från början.

Strandpromenaden i Torrevieja

Vår terrass i citronträdets skugga

Litet rim när allt var klart!

Vattenjympa

Under vintermånaderna är måndag kl 17 lika med vattenjympadags för mig. Så har det varit i många år eftersom jag började med det när min behandling var klar. Alla ni som nu tänker: vattenjympa...så mesigt, ni borde testa först och sen säga vad ni tycker. Jag tror till och med min bror har blivit "omvänd";-)

Det har självklart passerat en hel del jympaledare under åren, vissa bra vissa mindre bra. Lisa som vi har nu är helt klart bäst och håller väldigt varierande och tuffa 45 minuter långa pass. Vattnet håller ca 33 grader så det är ljuvligt att kliva ner i bassängen vid denna årstiden. Det är helt klart veckans rörligaste timme när man har så skruttiga leder som jag har. Att miljön sen är vacker, bassäng-grannarna trevliga och skratten duggar tätt gör ju inte saken sämre! Det är en energiboost som rekommenderas!

Här i vackra Ramlösa går jag på vattenjympa!

Badskor är inget krav men mina fötter tycker det är skönt.

Golf...

Min 5-årsperiod av kontroller och undersökningar närmade sig sitt slut när vi nåddes av beskedet att en nära vän drabbats av hjärntumör... Helt overkligt och ändå så nära... Han var ju den person som näst efter familjen hade betytt mest både för mig och mina närmsta under min sjukdomstid. Plötsligt var jag patient och närstående på samma gång.

Vår kära son tog studenten en väldigt varm dag i början av juni och det var stor fest hemma i trädgården. Till vår stora glädje orkade vännen komma en stund och deltaga i firandet. Vad vi inte visste då var att det var sista gången han besökte oss, i fortsättningen var det vi som besökte honom och då tyvärr mest på sjukhuset. Under hans sista månader i livet blev jag friskförklarad och det kändes väldigt märkligt att berätta detta för honom men han blev väldigt glad mitt i allt elände. Han somnade in fridfullt men alldeles för ung.

Vår nu bortgångne vän hade varit vår resekompis och makens golfpolare under många år. Han hade bland annat "häckat" i vår soffa på söndagseftermiddagarna och kollat på golf eller fotboll och ofta svängt förbi på en kopp kaffe när andan föll på. Nu var såklart saknaden väldigt stor.

Min sjukdomstid och friskförklaring (och vännens bortgång) påverkade mig och familjen väldigt starkt och vi bestämde oss för att skapa oss ett så bra liv som möjligt med tanke på förutsättningarna. Under åren som följde bytte jag jobb, jag började spela golf och vi flyttade till ett mindre hus strax efter att sonen hade flyttat hemifrån. Käre maken började ju spela golf redan 1988 så jag hade en del att lära... Jag vill här passa på och tacka käre maken samt Stefan Kronvall & Keith Davies för ert tålamod med mig. Att börja spela golf när man är 45+, värkbruten och i allmänt risigt skick kräver en del.... Det är hur som helst väldigt roligt och då går allt lättare! Att det dessutom är friskvård där vi kan umgås gör inte saken sämre!

Vi reser ofta till Spanien för klimatet och för att spela golf. Nu har jag fått chansen att skriva mitt första golfreportage någonsin! Vem kunde tro det? Allra minst min mellanstadielärare Lars Birgersson ;-) Reportaget är publicerat i föreningen Mas Amigos tidning Amigos nr 1 - 2018.

Läs gärna mitt första golfreportage här