Fru Carlsson

Efter ännu en härlig vistelse i vårt lilla spanska krypin var det så dags för makens knäprotes-operation. Tidig tisdagmorgon körde vi iväg norrut. Operationen skulle göras i Halmstad och han skulle vara där klockan 7:30. E6 norrut är ju knappt trafikerad jämfört med E6 söderut så vi kom fram i god tid. Maken kliver innanför sjukhusdörrarna och blir covid-testad medan jag sitter kvar i bilen och väntar på besked på hans test, onödigt att börja köra hemåt om nu operationen inte kan bli av. Han klarade testet och operationen skulle blir av som planerat så jag körde hemåt igen. Ungefär 3 timmar efter jag hade lämnat honom ringde han, förvisso lite lullig men opererad och klar. Allt hade gått enligt planerna och jag kunde hämta hem honom dagen efter.

De närmaste dagarna gick över förväntan, mycket tack vare rehab-övningar, smärtstillande mediciner och ett isbandage som köptes i samband med operationen. Dock började maken hosta och snora och kände sig lite hängig och som ett brev på posten kände jag också mig lite kass dagen efter han hade blivit dålig. Jag skulle jobba dagen därpå så det var dags för ett covid-test. Vi var positiva båda två tyvärr. Kontaktade sonen som varit hemma hos oss, han testade sig och även han var positiv. Vilken sjukstuga det blev…. Tack och lov var vi bara rejält förkylda i ungefär 3 dygn innan det långsamt blev bättre. Det där med att vara två vuxna som däckat med vad som kan jämföras med en ”manlig förkylning” samtidigt som den ena är nyopererad är inte någon drömsituation. Dock är vi tacksamma för att vi hade hunnit få vaccindos 3 och därmed fick vi antagligen sjukdomen betydligt lindrigare än om vi fått den före vaccinationerna. Nu kämpar vi mot tröttheten men för övrigt är vi ok. Maken fick till och med beröm av fysioterapeuten igår för att han skött rehab-övningarna så bra. Inget oväntat för min del, jag vet ju hur envis han är ;-)

Vi spelade ju handboll ”förr i tiden”, intresset finns kvar och vi har med spänning och glädje följt Sveriges framfart i årets Europamästerskap. Vilken härlig tv-sport det är! Och guld blev det, tjoho! Under den numera smått klassiska intervjun med målvakten Andreas Palicka och hans sons ärliga kommentar kastades vi 25-30 år bakåt hemma i tv-soffan… Det är en fredagkväll i mitten av 1990-talet och vi befinner oss i ”stora hallen” på Idrottens Hus i Helsingborg, käre maken har hemmamatch med Olympias A-lag. Motståndare minns vi inte ;-) och inte slutresultatet heller. Sonen (som bör ha varit 5-6 år) har intagit sin favoritposition, liggandes på mage på musikläktaren (jodå, det fanns en sådan) så att han liksom kunde titta på sin pappas målvaktsspel lite från ovan. Matchen svänger lite fram och tillbaka som handboll ofta gör då maken släpper in ett kantskott och efter att ha fått ut bollen ur nätmaskorna tittar han upp på sonen som säger: hoppa inte pappa…. Svårt att tjura som målvakt då och det kan ha varit så att sonen snappat upp en del under all tid han hade tillbringat både i omklädningsrum och på träningar….

Avslutar i vanlig ordning med några bilder: