Fru Carlsson

Käre maken blev ju knäprotesopererad i slutet av januari. Allt gick bra och han var flitig som en liten myra med rehabträningen trots att det kändes drygt. Med rehabövningar i mobilen, lite hjälp på flygplatserna och en knivsudd jävlaranamma kunde vår sedan tidigare bokade resa till vår lägenhet i Torrevieja bli av bara 2 månader efter operationen. Så härligt att få komma iväg, det hade varit mycket soffhäng hemma den senaste tiden ;-) På tal om hjälp på flygplatserna så reste vi som en i rullstol och en döv (!). (se bild nedan) Det blev ett äventyr i sig själv och vi såg lite andra ställen av både Kastrup och Alicante flygplats. Som vi njöt av vår resa även om den var helt annorlunda mot tidigare resor. Det handlade mest om rehabträning och lätta promenader i det härliga klimatet men det blev faktiskt även en golfrunda. Jodå, i lugn och ro och med hjälp av golfbil och trevligt sällskap genomfördes 18 hål på fina Lo Romero som om nästan inget hänt. Efteråt var maken dock en slagen hjälte men efter lite smärtstillande och en powernap var han med i matchen igen. Rehaben har gått väldigt bra, tror inte någon som känner honom hade väntat sig något annat ;-) Sedan augusti jobbar han 100% och i söndags spelade han en 18-hålsrunda utan golfbil och utan att vara helt slut efteråt! Imponerande 7 månader efter operationen!!

Jag har haft ett sår som inte velat läka i min panna ganska länge och till slut hade jag bokat en tid hos hudläkaren. Fick det tråkiga beskedet att det är hudcancer men att det till 95% var en godartad tumör. Det visade sig efter proverna att det var en aggressiv typ 3-tumör och att det kommer att bli en operation i höst på specialist-hudmottagningen i Lund. Med tanke på detta och min sjukdomshistoria blev jag extra kontrollerad och då hittades 2 små basaliom som nu är borttagna och skickade för analys. Det kommer tyvärr att bli en sjukdoms-höst för min del eftersom det även ska bli en fotoperation. Det är en av anledningarna till att vi nu ger oss iväg för att ladda batterierna i bästa klimatet. En annan anledning är att det är dags att vara lite mer ledig från jobbet och “träna på pensionärslivet”, tror dock inte vi behöver hårdträna ;-)

Avslutar som vanligt med några bilder.

En härlig semesterdag med lunch på stranden.

Invalido ;-) alla minns vi väl Sällskapsresan? Benny fick utmärkt hjälp både på Alicante flygplats och på Kastrup.

Lycklig som ett barn på julafton… tillbaka på golfbanan efter knäoperationen!

Inte min bästa dag … cancerbesked för andra gången :-( Tack och lov en “snäll” variant denna gången men det tog några dagar att skruva huvudet på plats…

Där stod vi som Stig-Helmer vid bagagebandet på Alicante flygplats… ingen väska men heller inte några skidor ;-) 3 dygn senare fick vi den transporterad till vår dörr i Torrevieja. Man undrar var den varit…

Jodå, vi var 1 döv och 1 med rullstol ute på vift ;-)

Efter ännu en härlig vistelse i vårt lilla spanska krypin var det så dags för makens knäprotes-operation. Tidig tisdagmorgon körde vi iväg norrut. Operationen skulle göras i Halmstad och han skulle vara där klockan 7:30. E6 norrut är ju knappt trafikerad jämfört med E6 söderut så vi kom fram i god tid. Maken kliver innanför sjukhusdörrarna och blir covid-testad medan jag sitter kvar i bilen och väntar på besked på hans test, onödigt att börja köra hemåt om nu operationen inte kan bli av. Han klarade testet och operationen skulle blir av som planerat så jag körde hemåt igen. Ungefär 3 timmar efter jag hade lämnat honom ringde han, förvisso lite lullig men opererad och klar. Allt hade gått enligt planerna och jag kunde hämta hem honom dagen efter.

De närmaste dagarna gick över förväntan, mycket tack vare rehab-övningar, smärtstillande mediciner och ett isbandage som köptes i samband med operationen. Dock började maken hosta och snora och kände sig lite hängig och som ett brev på posten kände jag också mig lite kass dagen efter han hade blivit dålig. Jag skulle jobba dagen därpå så det var dags för ett covid-test. Vi var positiva båda två tyvärr. Kontaktade sonen som varit hemma hos oss, han testade sig och även han var positiv. Vilken sjukstuga det blev…. Tack och lov var vi bara rejält förkylda i ungefär 3 dygn innan det långsamt blev bättre. Det där med att vara två vuxna som däckat med vad som kan jämföras med en ”manlig förkylning” samtidigt som den ena är nyopererad är inte någon drömsituation. Dock är vi tacksamma för att vi hade hunnit få vaccindos 3 och därmed fick vi antagligen sjukdomen betydligt lindrigare än om vi fått den före vaccinationerna. Nu kämpar vi mot tröttheten men för övrigt är vi ok. Maken fick till och med beröm av fysioterapeuten igår för att han skött rehab-övningarna så bra. Inget oväntat för min del, jag vet ju hur envis han är ;-)

Vi spelade ju handboll ”förr i tiden”, intresset finns kvar och vi har med spänning och glädje följt Sveriges framfart i årets Europamästerskap. Vilken härlig tv-sport det är! Och guld blev det, tjoho! Under den numera smått klassiska intervjun med målvakten Andreas Palicka och hans sons ärliga kommentar kastades vi 25-30 år bakåt hemma i tv-soffan… Det är en fredagkväll i mitten av 1990-talet och vi befinner oss i ”stora hallen” på Idrottens Hus i Helsingborg, käre maken har hemmamatch med Olympias A-lag. Motståndare minns vi inte ;-) och inte slutresultatet heller. Sonen (som bör ha varit 5-6 år) har intagit sin favoritposition, liggandes på mage på musikläktaren (jodå, det fanns en sådan) så att han liksom kunde titta på sin pappas målvaktsspel lite från ovan. Matchen svänger lite fram och tillbaka som handboll ofta gör då maken släpper in ett kantskott och efter att ha fått ut bollen ur nätmaskorna tittar han upp på sonen som säger: hoppa inte pappa…. Svårt att tjura som målvakt då och det kan ha varit så att sonen snappat upp en del under all tid han hade tillbringat både i omklädningsrum och på träningar….

Avslutar i vanlig ordning med några bilder:

Rehabträning, semester och ett tråkigt besked

Knäprotes, Covid-19 och härliga barnkommentarer