Väntesorg, ärftlighet och pension

Vi är nu några steg in i sjukdomen (det har gått 1,5 år sedan diagnosen) och har nyligen blivit pensionärer. Det känns så rätt att vi får råda över vår tid medan vi kan och vi är så tacksamma att vi har möjligheten. Vi startade vår pensionering med en härlig 6-veckors vistelse i vårt lilla krypin i Torrevieja, Spanien. Vi njöt av lugnet, golf och god mat i fantastiskt klimat och våra fina grannar lockade med oss till vad som måste vara Torreviejas trevligaste boulegäng så numera är vi boule-spelare precis som pensionärer “ska vara” i vårt lilla hörn av världen. Själva boulespelandet var inte några problem alls för Benny. Det svåraste var att komma ihåg namnen på alla nya bekantskaper men vi berättade som det var och det mottogs med stor förståelse.

Spanienvistelsen blev ovanligt händelserik denna gången och det började redan när vi gått ombord på planet på Kastrup. Då var Bennys pass puts väck och han hade haft det vid gaten, vi trodde att det skulle dyka upp (som saker ibland gör nuförtiden) men det har det inte gjort. Vi har som tur är även nationella id-kort och det fungerar fint så länge vi håller oss inom EU så hem kom vi utan problem. Nytt pass får vi ordna men det är ingen panik.

Nästa grej som hände var att jag vurpade med cykeln och och som tur var fick vi jättefin hjälp av de snälla människorna som satt på sin terrass och såg när det hände. De kom ut med is till min skada, tog hand om våra cyklar och skjutsade oss till sjukhuset. Fantastiska människor! Väl framme på sjukhuset ville personalen såklart ha lite information om mig tex försäkringsbolag, blå kortet och datum för hemresa. Detta fungerade inte alls för Benny som blev stressad av hur jag mådde och stress är inte alls bra för honom, hjärnan liksom låser sig totalt. Jag hade alla uppgifter i min plånbok så allt ordnade sig. Jag blev röntgad och tack och lov var inget brutet så jag fick åka hem rejält omplåstrad och med en tid för återbesök några dagar senare.

När vi varit på återbesöket skulle vi köra och handla mat och svänger in med bilen i parkeringsfickan utanför Carrefour när bilen bara dör…. I bilen som står i parkeringsfickan bredvid oss sitter en man som på spanska och lite knagglig engelska genast frågade om vi behövde hjälp och han kliver ur sin bil och rotar i sin bagagelucka. Han var tydligen elektriker/montör och hade en spänningsprovare som han kollade vårt batteri med och konstaterade att det var stendött. Han sa: gå in och köp ett nytt batteri så väntar jag här och hjälper er att få det på plats, jag har verktyg här i bilen. Sagt och gjort och vi återvände till bilen med ett nytt batteri som han och Benny fick på plats och bilen startade så fint. Vilka fina människor det finns!

Resten av Spanien-vistelsen var ganska lugn med middagslurar, boule och golf. Benny fungerar som bäst i lugn och ro så det var toppen och vi pratade lite om hur vi vill ha det framöver med livet som pensionärer och boende men också lite svårare ämnen såsom slutskede och begravning. Kändes så bra!

Under hela utrednings-processen och även efter diagnosen har jag letat information om Alzheimers. Vi har ju varit igenom det med Bennys pappa men han var ju drabbad i slutet av förra millenniet så det finns mycket ny information. Det forskas mycket och tydligen ligger Skåne i framkant när det gäller detta område. Benny har ärvt sjukdomen (en mutation i en kromosom) från sin pappa och kära sonen har under året genomgått provtagningar som tyvärr visar att han också har ärvt samma mutation men han uppvisar tack och lov inte några symptom alls ännu. Både Benny och vår kära son är med i forskningsstudier för att på så sätt hjälpa till att bromsa denna grymma sjukdom i framtiden och vi får själva otroligt mycket information och kunskap på alla undersökningar mm i samband med detta.

Begreppet väntesorg dök upp på ett möte i anhöriggruppen som jag är med i. Det är ett helt nytt ord iallafall för mig och betyder ungefär “saknaden efter en närstående som är döende eller har förändrats psykiskt men ännu inte är död”. Vi hoppas vi har många år dit men visst har vi pratat om att vi vet att vi inte kommer att bli gamla tillsammans så som man föreställer sig och vi vet att Benny inte kommer att vara Benny även om kroppen är kvar. Vi är dock sedan tidigare levnadsglada och gräver inte ner oss i detta men det finns i bakhuvudet och därför försöker vi ta vara på tiden som vi har just nu. Skapa minnen funkar inte för den sjuke men för den sakens skull kan vi inte sluta göra saker för det funkar ju för den friska och omgivningen. Under året som har gått har vi tillsammans med sonen tagit oss till Liverpool eftersom Benny önskade se en fotbollsmatch på Anfield innan minnet sviker honom. Vilken upplevelse för oss alla tre!

Avslutar med några bilder. Följ oss gärna på Instagram-kontot: inte_en_siffra_ratt

Benny på boulebanan

Jag på sjukhuset efter cykelvurpan

Den vänlige spanske mannen som hjälpte oss att byta batteriet i bilen

Sista kvällspromenaden i Torrevieja för denna gången, hoppas vi snart är tillbaka

Benny och sonen i spelargången på Anfield

Jodå, klart vi skrålade till You will never walk alone!

Stickiga ben och Corona-året 2020

Det var en kväll i juni 🎶… och där var vi uppkrupna i tv-soffan (ni som varit hos oss vet att man inte kan sitta i vår soffa, man ”måste” vara uppkrupen speciellt om man har ”taxben” som jag har…). Så där häckar vi, maken vilar vänsterarmen på mina bara sommar-taxben när han säger: vet du om att du har stickiga ben? Mitt förvånade svar: Vad säger du, har jag? Det lät märkligt men jag kände efter och fick ju erkänna att jag hade stickiga ben. Små, små fjun höll alltså på att växa ut på smalbenen ganska exakt 18 år efter att allt kroppshår ”trillat av” mig i samband med cellgiftsbehandlingen. Första tanken var ”tack och lov att håret på huvudet inte tog 18 år på sig” men sen kom nästa tanke…. Att håret på benen börjar växa borde ju innebära att kroppen mår bra och aldrig gett upp utan verkligen kämpat vilket är helt fantastiskt! Riktigt roligt speciellt med tanke på att vi har så mycket elände detta året pga Corona-pandemin

H-55

År 2020 kommer att gå till historien som året då Corona-pandemin bröt ut. Vilket elände! Världen stannade upp, gränser stängdes, karantän infördes i några länder. I Sverige byggdes fältsjukhus upp, handsprit blev bristvara och besöksförbud infördes på sjukhus och äldreboenden. Ingen vet om/när detta tar slut eller om detta är det nya normala… en sak är säker: vi kommer att minnas 2020.

Dock minns vi inte 2020 alls så positivt som min mamma mindes 1955. Hon refererade alltid alla års sommarväder till hur det var 1955 då H55 arrangerades i stan. H55 var en stor internationell utställning under sommarmånaderna och enligt henne regnade det på nätterna och var solsken på dagarna. Verkar ha varit den perfekta sommaren eller så sviktade hennes minne ;-)

Korttidspermittering

I sviterna av Corona var det många företag som led, så även i Sverige. För vår del märktes inte så mycket från början men i maj månad var det nästan tvärstopp på orderfronten och korttidspermittering infördes för att rädda jobben.
Käre maken & jag tog tillfället i akt och utnyttjade denna extra ledighet till mc-turer och golfrundor. Det skulle visa sig bli massor av golfrundor, sista lördagen i september registrerade maken sin 100:e golfrunda i år, jag ligger lite efter. Även mc-turer blev det många, alltid med lite picknick i packväskan. Vi som pratat om att eventuellt sälja motorcykeln då den inte användes så mycket var nu glada att vi inte gjort slag i saken. Även om anledningen till ledigheten var elände, minskad arbetstid och social distansering så har vi tagit väl vara på vår ”extraledighet”, njutit och smygtestat på pensionärslivet ;-) Tur i oturen att korttidspermitteringen var under sommaren, även om det blev en annorlunda sommar så kunde alla som var extralediga ta chansen att ladda batterierna. Från mitten av september har det varit full fart på jobbet, så härligt!

Avslutar med lite sommarbilder. Sköt om er nu.

Sååå snygga ;-)! Men man har ju inte roligare än man gör sig…. Den vackra sjön i bakgrunden heter Rössjön och finns på Hallandsåsen längs vägen från Bassholma till Våxtorp.

Sååå snygga ;-)! Men man har ju inte roligare än man gör sig…. Den vackra sjön i bakgrunden heter Rössjön och finns på Hallandsåsen längs vägen från Bassholma till Våxtorp.

Öresundsbron sedd från Lomma Hamn. Tänk att det är 20 år sedan den byggdes…

Öresundsbron sedd från Lomma Hamn. Tänk att det är 20 år sedan den byggdes…

Mycket golf har det blivit detta året. Självklart på hemmabanan men vi har även testat en hel del andra banor. Denna bilden är från Vinbergs GK i Halland där vi var under Kristi Himmelfärdshelgen.

Mycket golf har det blivit detta året. Självklart på hemmabanan men vi har även testat en hel del andra banor. Denna bilden är från Vinbergs GK i Halland där vi var under Kristi Himmelfärdshelgen.

När vi inte fick resa till Spanien fick vi ha lite Spanien i trädgården.

När vi inte fick resa till Spanien fick vi ha lite Spanien i trädgården.

Student-uppvaktning blev det, dock lite annorlunda pga Corona.

Student-uppvaktning blev det, dock lite annorlunda pga Corona.

En av mc-turerna gick längs Hallands Kustväg. Rekommenderas! Bilden är tagen när vi pausade i Steninge.

En av mc-turerna gick längs Hallands Kustväg. Rekommenderas! Bilden är tagen när vi pausade i Steninge.

En annan tur gick till Österlen. Här pausar vi i Svensköp.

En annan tur gick till Österlen. Här pausar vi i Svensköp.

Golfrunda på vackra Söderåsens GK

Golfrunda på vackra Söderåsens GK

Vi hann även med en golfrunda på fina Rya GK.

Vi hann även med en golfrunda på fina Rya GK.

Såklart har vi även turistat i vår vackra hemstad!

Såklart har vi även turistat i vår vackra hemstad!

Mc-tur till vackra Kopparhatten.

Mc-tur till vackra Kopparhatten.

Vackert på Wittsjö GK.

Vackert på Wittsjö GK.

Skånes och Sveriges sydligaste udde besöktes under en mc-tur.

Skånes och Sveriges sydligaste udde besöktes under en mc-tur.

Skogaby GK i slutet av september.

Skogaby GK i slutet av september.

I blåsiga Barsebäcks hamn.

I blåsiga Barsebäcks hamn.

På årets sista mc-tur åt vi kvällsmackan i Farhult, så stilla och vackert.

På årets sista mc-tur åt vi kvällsmackan i Farhult, så stilla och vackert.

Golf...

 

Min 5-årsperiod av kontroller och undersökningar närmade sig sitt slut när vi nåddes av beskedet att en nära vän drabbats av hjärntumör... Helt overkligt och ändå så nära... Han var ju den person som näst efter familjen hade betytt mest både för mig och mina närmsta under min sjukdomstid. Plötsligt var jag patient och närstående på samma gång.

Vår kära son tog studenten en väldigt varm dag i början av juni och det var stor fest hemma i trädgården. Till vår stora glädje orkade vännen komma en stund och deltaga i firandet. Vad vi inte visste då var att det var sista gången han besökte oss, i fortsättningen var det vi som besökte honom och då tyvärr mest på sjukhuset. Under hans sista månader i livet blev jag friskförklarad och det kändes väldigt märkligt att berätta detta för honom men han blev väldigt glad mitt i allt elände. Han somnade in fridfullt men alldeles för ung.

Vår nu bortgångne vän hade varit vår resekompis och makens golfpolare under många år. Han hade bland annat "häckat" i vår soffa på söndagseftermiddagarna och kollat på golf eller fotboll och ofta svängt förbi på en kopp kaffe när andan föll på. Nu var såklart saknaden väldigt stor.

Min sjukdomstid och friskförklaring (och vännens bortgång) påverkade mig och familjen väldigt starkt och vi bestämde oss för att skapa oss ett så bra liv som möjligt med tanke på förutsättningarna. Under åren som följde bytte jag jobb, jag började spela golf och vi flyttade till ett mindre hus strax efter att sonen hade flyttat hemifrån. Käre maken började ju spela golf redan 1988 så jag hade en del att lära... Jag vill här passa på och tacka käre maken samt Stefan Kronvall & Keith Davies för ert tålamod med mig. Att börja spela golf när man är 45+, värkbruten och i allmänt risigt skick kräver en del.... Det är hur som helst väldigt roligt och då går allt lättare! Att det dessutom är friskvård där vi kan umgås gör inte saken sämre!

Vi reser ofta till Spanien för klimatet och för att spela golf. Nu har jag fått chansen att skriva mitt första golfreportage någonsin! Vem kunde tro det? Allra minst min mellanstadielärare Lars Birgersson ;-) Reportaget är publicerat i föreningen Mas Amigos tidning Amigos nr 1 - 2018.

Läs gärna mitt första golfreportage här