Eftertänksamhet....

Så här i Allhelgonatider får jag alltid "en släng" av eftertänksamhet så när vi igår hade varit på minneslunden för att tända ljus för nära och kära som tyvärr inte är i livet längre kom det över mig igen. Hur fort livet kan förändras och hur vi bara ångar på. Alla vet detta men det verkar tyvärr som om det måste hända något allvarligt för att vi ska vakna upp och inse att livet är här och nu.

Som jag skrev i förra inlägget ändrades mitt och våra liv drastiskt under 2002. Det hela började fredagen den 15 mars. Vi hade jobbat och varit i skolan precis som vanligt, maken och sonen var iväg på handbollsträning och jag kom hem till vårt nu färdigrenoverade badrum i huset vi köpt några år tidigare. Jag tackade hantverkarna och fick fakturan i handen. Nu skulle vi ha vår första lediga helg sedan jag började på min nya tjänst i januari, härligt! Ungefär en halvtimme senare ringer maken och meddelar att de är klara på träningen och tänker köpa pizza på hemvägen. - Men vad du låter konstigt, vi kommer hem direkt! Jag hade då fått så ont i magen att jag hyperventilerade och visste inte vad jag skulle ta mig till. - Vi kör till akuten tyckte maken men jag tyckte vi kunde avvakta lite... - Nu bestämmer jag att vi kör sa han, något är ju fel!! När vi kom fram till akuten kunde jag knappt gå men incheckningen gick smidigt och jag var så övertygad att det var blindtarmen som bråkade. Det har man ju hört sen barnsben att man då får så ont på höger sida och får svårt att gå. Vi fick träffa en sköterska som sa "vi får köra dig till gyn för undersökning" och jag yrade bara om blindtarmen...

Ett besök i en gynstol är aldrig trevligt men nu var det helt omöjligt pga smärtor och min panik. Några injektioner senare gick det till slut att genomföra en undersökning, eller rättare sagt inte alls då läkaren sa att det är så mycket blod i buken att vi måste operera dig nu direkt för att kunna se vad som hänt! Dagen efter meddelade läkaren att höger äggstock brustit eftersom jag hade haft en tumör där som vuxit sig så stor att den inte fått plats. Till slut brast både den och äggstocken därav smärtan och allt blodet i buken. -Din man tog ett mycket viktigt beslut när ni körde till akuten, 15 minuter till och ni hade inte behövt köra!! Prover är skickade för analys och vi ses för återbesök om 2 veckor.

Kära maken hade alltså räddat livet på mig med 15 minuter tillgodo!!!

Så där satt jag 2 veckor senare och fick beskedet att det handlade om elakartade cancerceller och det skulle bli en operation till. Operation nummer 2 genomfördes och på återbesöket fick jag beskedet att det skulle bli en cellgiftsbehandling också. Cancercellerna kunde ju vara var som helst i kroppen eftersom tumören brustit.

Måndagen därpå installerades jag på onkologen i Lund. När vi sitter med teamet och får all information och vi kommer till att överlevnadschansen är 50/50 då brister det totalt för mig och jag kan inte sluta gråta.

Det är nu maj månad och den sommaren tillbringar jag antingen på onkologen eller hemma i sängen/soffan. Jag kan inte behålla någon mat och allt hår har trillat av. Jag var så svag att benen inte bar mig ens korta avstånd. Inte min bästa sommar direkt.

Sonen skulle deltaga i den stora handbollsturneringen Partille Cup i Göteborg och vi bestämde oss för att åka och titta på några matcher. Tack vare fina vänner fick vi låna en bostad så vi slapp bo på hotell. Helt ovärderligt, stort tack än en gång för detta! Vi såg sonens matcher och hade några fina dagar tills telefonen ringde. Det var från onkologen och de undrade hur jag mådde eftersom de senaste proverna inte var helt ok och de bad mig komma så fort som möjligt. Vi bestämde att jag skulle ta tåget till Lund och maken skulle stanna med sonen på turneringen. Jag blev inlagd några dygn och det gjordes en del undersökningar sedan fortsatte den ordinarie behandlingen. Det går inte att tacka den fantastiska vårdpersonalen tillräckligt!

Eftertänksamhet är viktigt så ta väl hand om varandra och uppskatta livet!