60-årskalas och minnesutredning

Redan i augusti startade sonen och jag planeringen inför en stor överraskningsfest för Benny som skulle fylla 60år i början av februari. Lokalen hyrdes, inbjudningarna gick ut, maten bokades och hjälpredor fixades. Mycket roligt planerande, smussel och hemligheter men tyvärr med lite ovisshet hängande över oss.

Knappt hade vi nämligen kommit hem från vår härliga september resa till Spanien innan jag fick kontakta vårdcentralen. Käre maken kom plötsligt inte ihåg hur han skulle larma huset och nu menar jag inte att han inte kom ihåg koden utan han kom inte på hur han skulle göra. Detta tillsammans med att han varit väldigt disträ den senaste tiden gjorde mig orolig. Sköterskan på vårdcentralen tog min oro på allvar och vi fick en tid för tester och bas-utredning någon vecka senare. Det första testet gick inte så bra så nu skulle vi vänta på tid för röntgen. Det gick några veckor och gjordes och det skickades en remiss till minnesmottagningen för vidare utredning. Bekräftelse från minnesmottagningen kom brevledes och med beskedet att väntetiden var ca 12 månader… Benny mådde inte alls bra av ovissheten men vi firade en härlig jul och åkte på vår sedan tidigare planerad resa till vårt lilla spanska krypin. Det var helt perfekt med en ”timeout” från verkligheten och Benny mådde tack och lov mycket bättre redan efter några dagar med härligt väder, golf och god mat. På nyårsafton firade vi att det var 40 år (!) sedan vi förlovade oss!

Ett par veckor efter hemkomst var det dags för den stora 60-årsfesten! Här vill jag tacka samtliga festdeltagare för er tystnad, tänk att ingen av misstag försade sig under hela tiden från inbjudan till festdagen!! Benny själv var helt ovetande fram tills vi svängde in på gårdsplanen vid festlokalen. Festen blev väldigt lyckad och jag är så glad att vi kunde få till det! Stort tack till alla som kom eller på något sätt hörde av sig! Detta lever vi alla länge på!

Tyvärr har jag ju personliga erfarenheter när det gäller sjukvården. Jag har dock alltid fått kanonfin hjälp när det har behövts men jag vet också att man måste vara på alerten för att få hjälpen så att bli en ”tjatig anhörig” var inte alls svårt när jag såg hur dåligt käre maken mådde. Man är ju inte direkt på alerten när hjärnan spökar så jag fick bli den som ringde och kontaktade via 1177 och tjatade om förståelse och hur dåligt han mådde. Stackars människor som fick lyssna på mig och jag förstår att det numera kommer upp en varningstext när jag hör av mig ;-) Nåväl, skam den som ger sig. Några dagar efter 60-årsfesten i februari ringer minnesmottagningen och meddelar att de fått ett återbud och undrade om vi kunde komma dagen efter! Väntetiden blev därmed ca 4 månader vilket är lång tid när man inte mår bra men bara tanken på att vänta i ovisshet i 12 månader gör fortfarande ont i själ och hjärta.

Nya tester utfördes, vissa svar var skapliga men tyvärr var vissa sämre. Förutom närminnet visade det sig att fokusering, koncentration och rumsuppfattning var det som Benny hade problem med. Så rekommendationen blev att inte köra motorcykel alls och att se över arbetsuppgifterna. Bilkörning var ok men helst inte i mörker. Remiss skickades för ryggvätskeprov.

Motorcykeln såldes bara några dagar efter beskedet så nu hoppas vi att någon annan får glädje av den. När Benny startade motorcykeln för sista gången hemma i garaget rann mina tårar :-( Det är inte världens undergång att vi aldrig ger oss iväg på den igen men att inte få ta beslutet själv är jobbigt. Stort tack till Ralf på Yamahacenter för snabb och smidig hjälp med försäljningen.

Ryggvätskeprovet blev gjort och ny väntan på svaret. Vi smet iväg några veckor till solen och värmen i vårt kära Torrevieja under tiden och njöt allt vi kunde. 6 veckor efter provtagningen sitter vi så på minnesmottagningen och får beskedet att det till 98% är Alzheimers :-( Det skickas remiss för datortomografi och medicin som lindrar symptomen skrivs ut.

Vi tar oss därifrån och kör iväg och äter en bit mat på en uteservering i strålande solsken. Ironiskt vackert efter sämsta beskedet i våra liv. Benny är lugn precis som om han väntat på beskedet och vi pratar fram och tillbaka om framtiden. Vi som i 20 års tid trott att det är min kropp som kommer att ställa till det för oss i ålderdomen men istället ser det ut som det är makens hjärna som tyvärr inte kommer att fungera som den ska! Vi som trodde vi varit med om det mesta men nu kan vi bara konstatera att sjukdomar inte är rättvisa. Det kommer att bli en ”bumpy road” framöver men allt vi önskar oss nu är tid och mer tid och så gör som vi brukar; ger oss in i detta helt prestigelöst, med öppna ögon och med en stor portion galghumor!

Följ gärna oss på Instagram där kontot heter ”inte en siffra ratt”

Tänk att det gått 40 år!

Här är han, den överraskade 60-åringen!

Så var det dags att skiljas från tvåhjulingen :-(

Vi passar på att njuta!

Galghumor...

Det finns tillfällen i livet då galghumorn räddar oss, här kommer ett underbart exempel:

Det var en lördagseftermiddag i december 2002. Där stod jag och blandade köttbullssmet när kära maken säger: Ingen risk för hår i smeten i alla fall ....

Det hade varit det värsta året i våra liv eftersom jag den våren fick diagnosen äggstockscancer och genomgick 2 operationer och därefter en vidrig cellgiftsbehandling. Nu hade jag/vi kommit igång med vardag och jobb och skulle försöka fira jul "som vanligt". Allt var dock inte som vanligt. Det som syntes mest var att jag inte, sånär som på några ögonfransar, hade ett hårstrå på kroppen. Visst hade han rätt i det ögonblicket kära maken, det fanns ingen risk för hår i smeten! Ett gott skratt blev det dock precis som många gånger förut och efteråt. Skratt är helande tack och lov.

Där och då fanns inga tankar på framtid längre fram än ungefär en vecka eller nästa läkarbesök/kontroll och att tänka så långt fram i tiden som 15 år existerade inte. Men nu är det 15 år senare och jag är otroligt tacksam över att fortfarande vara vid liv! Dessutom har nu håret på huvudet vuxit ut ;-)